Hårt arbete

När kineserna inte sover så arbetar de. Jag kan fascineras av hur tåliga de är. Vakterna här i området står alltid redo med ett leende, dygnet runt, trots att det blåser isande vindar och är kolmörkt. Ayisarna städar, stryker och lagar mat från morgon till kväll, ofta 6 dagar i veckan, ibland t.o.m 7. Chaufförerna kan sitta i timmar i sina bilar och vänta på att vi ska komma tillbaks efter shoppingturen eller sightseeingen. Även om det inte är tungt så måste det vara förfärligt långtråkigt.

I hela vårt område renoveras det ständigt. Huset mitt emot vårt har stått tomt sen vi kom hit i somras och sen ett par månader pågår en omfattande renovering. 10 kineser anländer till huset varje morgon och sen hamras det dagarna i ända. Man har inga stora maskiner till hjälp. Små lastbilar, lastade med grus, töms för hand och tunga cementsäckar bärs in i huset på ryggen.

På självaste julafton påbörjades arbetet med att ta bort gammal betong på uppfarten. Man ska antagligen lägga plattor istället. Två man jobbar med uppfarten. Den ene killen står dagarna i ända med en tryckluftshammare och försöker bryta upp bitar av tjock betong. När han har lyckats frilägga ett block kommer den andre killen och försöker bryta ner blocket i mindre delar med hjälp av en stor slägga. Inga ögonskydd, inga hörselkåpor och så detta eviga smattrande av hammaren mot betongen. Jag blir galen av mindre och sitter ändå inomhus!

Kl 17 packar de ihop. Går hemåt med sina te-termosar i handen. Dammiga och säkert trötta av vibrationer och höga ljud. Hem till ett hus eller en lägenhet, kanske utan möjligheter till en varm dusch. Vi vet inte att uppskatta hur bra vi har det i jämförelse.

Kanske tycker de att deras tillvaro är precis lika tung och trist som vi tycker den verkar vara. Kanske är de bara lyckliga för att de har ett jobb överhuvudtaget...

Utsikt från vårt vardagsrumsfönster