Hemma hos!

Här kommer ett sent inlägg från Jimmy, men jag tycker det ska ha en plats bland blommor och blad här på bloggen.

På självaste nyårsafton skulle jag köpa raketer och smällare. Vår ayi hade pratat med sin son och det visade sig att det fanns en butik nära hennes hem som hade raketer. Mitt i nyårsstressen, med vallning högt på agendan för min del (resten vet ni redan...), blev jag alltså ivägskickad med vår ayi för att köpa raketer. Ella ville följa med och jag trodde att det skull ta en knapp timme.

Ayi hade en dold agenda! Vi skulle inte bara köpa raketer. Vi skulle även hälsa på hemma hos henne. Det var riktigt spännande att se hur hon och hennes familj bodde. Hon har en man och en son som är 22 år och läser på ett universitet.

Familjen och Ella, glada i hågen!

Efter ca 20 minuters bilfärd ut på landet på mycket dåliga vägar kom vi fram till ett litet "samhälle". När vi klev ur bilen började folk stirra på oss. Västerlänningar med blonda barn är nog rätt ovanliga där... Hursomhelst, vi gick en bit och kom till slut fram till ett hus som i våra ögon skulle betraktas som ett "renoveringsobjekt för den mycket händige". Upp för trappan och in på en innegård. Där möttes vi av en granne som stod och tvättade kläder i ett litet kar, ungefär så stort som ett fotbad. Sen bar det av till våning två via en gammal ståltrappa.

Här uppe bodde familjen. Dörren glipade frisk. Man steg rätt in i vardagsrummet som var ca 20 kvadratmeter stort och innehöll en TV, två fåtöljer, en soffa, ett litet soffbord, ytterligare en hörnsoffa med tillhörande soffbord. Det andra rummet var ett arbetsrum. Sen fanns det ett tredje rum som jag inte tittade in i. Total hade det nog ca 40 kvadratmeter. Det låter inte så farligt kanske ni tycker, men kök eller toalett fanns nere på våning ett!

Trots att det är fattigt och ibland eländigt har de ett stort hjärta och är väldigt generösa. Jag och Ella blev naturligtvis inbjudna på fika. Jag fick en stor kopp med jasminetea och Ming (vår ayi heter så) skickade iväg sin son att köpa läsk och kakor till Ella. Nötter, frukt med mera dukades fram. Det blev dock en ganska tyst fika eftersom mina och Ellas sammanlagda språkkunskaper i kinesiska är ungefär lika stora som ayis språkkunskaper i engelska. Och sitta på en fika längre än en kvart, med en okänd familj i ett okänt hus och vara lite stressad, och säga sväng höger, sväng vänster, rakt fram, vill inte ha, vatten, ris, hej, kör hem....ja, det blir lite krystat!

Men på det hela taget var det en mycket trevlig upplevelse. Jag är glad att det var svårt att hitta raketer i vanliga varuhus!

Färden mot raketer gick genom "centrum". En promenad på ca 5 minuter. Det låter ju inte så mycket men det var kallt och vi frös.

Centrumgata, som även trafikeras av bilar!

Till slut hittade vi "affären" som sålde raketerna. I en gränd, inne bland en massa bråte, gick vi in i ett mörkt rum där det hängde en svagt lysande glödlampa i taket. En gammal dam pratade som om vi förstod allt som sades. Jag visade med stora gester och mycket ljud att de skulle flyga högt upp i luften och explodera där uppe, och inte på marken! Hon verkade förstå, jag fick mina raketer och hon fick sin hundralapp. All var nöjda. Mest nöjd var ändå hon för jag fick veta i efterhand att det inte är tillåtet att sälja raketer annat än till det kinesiska nyåret, som är v7.

Utanför "affären" stod denna kärran. Detta är så typisk Kina. Förebyggande underhåll... vad är det? Nej, vi kör till det går sönder, lappar ihop det med tejp och ståltråd, och sen ger vi det en chans till. Sen ställer man bara det någonstans. Charmigt va?

Kärra, modell äldre och ur funktion.

Ja, detta var ett ovanligt och trevligt inslag på min nyårsafton. Det hela tog drygt två timmar och det var värt vartenda minut!