Kärt barn har många namn

Charmtroll, busfrö, skitunge...det här handlar om vårt yngsta barn, Linnea. Tvååringar får en att känna att man lever-aldrig en lugn stund, skratt och ilska om vartannat och så en hel del mys emellanåt. Varje gång vi är ute på utflykt eller en resa undrar vi varför vi gör det. En av oss måste hela tiden bevaka henne och bara ett restaurangbesök kan göra oss helt slut. Samtidigt så vill vi inte lämna henne hemma eller avstå från att åka, så det är bara att gilla läget.

Linnea pratar inte alls så mycket som Emil och Ella gjorde när de var två år. Antagligen beror det på avsaknaden av svenska, små kompisar, men det gör väl sitt till att hon hör så mycket kinesiska. När mamma, Ninna och Filip var här för ett par veckor sedan började Linnea säga 3-ords meningar. Något av de tre orden kunde mycket väl vara ett kinesiskt. När Tedde och Carl var här började hon prata i långa haranger, men det mesta var obegripligt, som ett låtsasspråk.

Häromkvällen satt vi och åt middag. Utanför fönstret ser vi grannens katt gå förbi på uteplatsen, stanna och snusa lite för att slutligen kissa på vår grill (Jimmy höll på att svimma, men det är en annan historia). Det blev lite uppståndelse och senare på kvällen levererar Linnea sin första 4-ords mening:
"katt kissa pappa gill".

Jag tror att även den här ungen kommer att prata till slut!

Emil hjälper till så gott han kan när Linnea trilskas

Hon är ganska hårdhänt

Hon tog visst näsan också

Hela Xian resan övade Linnea på att visa hur gammal hon är. Ayi har lärt henne. Pek-och långfinger som ett V och så: "liang sui" (2 år på kinesiska). Så fort hon såg en kines skrek hon "liang sui" och gjorde V-tecknet.

Jag försöker samla barnen för ett gemensamt foto. Ella får hålla fast Linnea, för hon vill inte sitta still...